Istiden

För 9 500 år sedan började det nuvarande Riddarhyttan smälta fram ur isen. Den istida Östersjöns vågor svallade mot höjderna och från isens inre rusade smältvattnet fram och ryckte med sig allt i sin väg. Det var nu vi fick det jordtäcke vi har i dag med grus och sten, med sand och lera. Trakten kring Riddarhyttan och Baggådalen är ovanligt rik på spår av istid. De geologiska "naturminnena" är lättillgängliga och fullt synliga i markerna. Här finns de höga rullstensåsarna, de djupa isgroparna, Döda fallen och Ormdalenmysteriet. Här kan man se spåren efter de naturliga händelser och förlopp, som format landskapet här i trakten efter istiden. Det blir en resa i tid och rum, en färd i inlandsisens spår!

I Skinnskatteberg står kyrkan som sägs vara byggd på pilgrimernas rastplats. Här bar en gång invånarna sina båtar mellan sjöarna Övre och Nedre Vättern. Munkarna från Arboga kloster vandrade utmed vattnet varje år på sin pilgrimsfärd till Nidaros (Trondheim i Norge). På gärdet nedanför kyrkan hittades en trindyxa som en hälsning från den befolkning som fanns här mellan 3.500-2.500 f. Kr.

Inte minst namnet har sin historia. 1366 hette platsen Skinsäckkia bärgh (Skinnsäckeberg) tills en kyrkoherde i början av 1600-talet ändrade namnet till Skinnskatteberg. Själva säcken tror man skulle ha kommit från de säckar man fraktade upp malmen ur gruvorna med. Säckarna, som bars på ryggen, var tillverkade av skinn från varg, lo, björn, ko eller häst.
Det finns två andra teorier om vilka skinnsäckar som avses. Den ena är förknippad med pilgrimer och skulle då avse de skinnsäckar som de bar sin matsäck i. Den andra har att göra med den stora tillgången på björn i dessa trakter. När man skjutit en björn fraktades den hem i en skinnsäck.

Frågan är vad en kyrkoherde skulle ha haft för anledning att ändra på det?

Nu finns det de som påstår, att säck inte nödvändigtvis måste vara en säck. Det kan betyda pung, eller som folk sa förr, task. Två rundade bergstoppar räckte för att sätta fantasin i rörelse. Folk gav namn efter vad det liknade och så var det med det!
Om det är sant att de manliga tillbehören hade med ortnamnet att göra, så är det möjligt att det besvärade kyrkoherden. Sant är i alla fall att ingen hittat några belägg för att skatt skulle ha betalats i skinn. Även här var det osmund och efter 1540 tackjärn som gällde.

Ingen vet vad som är sant men alla teorier är lika intressanta.

Järnhanteringen har satt sina spår i Skinnskattebergs kommun. Malmen har traditionellt givit bygden dess näring. Röda Jorden i Riddarhyttan är landets äldsta kända framställningsplatser för järn. Här tillverkades järn redan för 2 700 år sedan.
Järngruvorna har dominerat men även koppargruvor har förekommit. Skinnskattebergs bergslag finns nämnd 1366 och fick sina privilegier 1420. De första bergsmännen var bönder, som hade bergsbruket som bisyssla. De som blev vinnare, var de som lade ner jordbruket och ägnade sig allt mer åt järnet. I varje liten bäck med fall högt nog att driva en hammare fanns snart en liten stångjärnsproduktion.

Hyttor och hamrar har funnits över hela kommunen, de senare låg framför allt längs Hedströmmen. Hamrarna utvecklades efterhand till järnbruk med en karaktäristisk bruksmiljö.

Skinnskatteberg har flest herrgårdar per kommun i Sverige. 1978 revs Riddarhyttans Herrgård och de kvarvarande är Baggå Herrgård, Bernshammars Herrgård, Färna Herrgård, Jönsarbo Herrgård, Karmansbo Herrgård, Nyhammars Herrgård, Skinnskattebergs Herrgård och Uttersbergs Herrgård.

Järnstämplar

Bestämmelsen om stämpling av järn är mycket gammal. Redan i Västgötalagen, omkring 1300, var det bötesstraff att sälja orent järn samt skyldighet för tunnbindare att märka sina tunnor och järnfat. Järnet vägdes innan det fick föras ut ur riket. Eftersom man var mån om det svenska järnets rykte på exportmarknaden skulle det också prövas att det var "god vara".

Kontrollen sköttes ursprungligen vid tillverkningsplatserna, men genom beslut vid riksdagen i Norrköping 1604 överflyttades kontrollen till utskeppningsstäderna. År 1671 infördes officiellt det s.k. järnvräkeriet, vars uppgift var att konfiskera och med böter belägga all felaktig vara. Detta system varade ända till 1860.

För att man skulle kunna veta varifrån järnet kom till järnvågen eller vräkeriet hade bruken skyldighet att märka allt järn. Denna märkning gällde stångjärn men även hyttorna skulle märke sitt tackjärn.

I Hammarskatte-Ordningen av den 14 febr. 1637 § 8 står stadgat: "att vid alla hamrar, var ägare eller smed ska hav sitt åtskilliga märke, och vara förpliktigad att det järn, som i hans hammare smides märka låta och sedan märket tillika med sitt namn angiva i de städer han järnet uskeppe plägar".

De flesta av stångjärnshamrarna dog "bruksdöden" vid 1800-talets mitt. Ofta är det endast herrgårdsanläggningen och enstaka arbetarbostäder kvar av bruksbebyggelsen. Karmansbo är det enda bruket där miljön fortfarande är intakt.

Ett 90-tal olika stångjärnsstämplar finns från Skinnskattebergs Bergslag.

Nygjorda "järnstämplar" finns idag att använda som ex. nyckelringar. Märkena är från Skinnskattebergs bruk, Ferna, Karmansbo samt Riddarhyttan.

Ebba Brahes lusthus i Bockhammar är Sveriges äldsta bevarade lusthus, uppfört 1636 av Ebba Brahe. Hon var en av landets mäktigaste och rikaste kvinnor. Hon ägde ett flertal gårdar och bruk som blomstrade tack vara hennes skicklighet och intresse för järnhanteringen. Kring Ebba Brahes minne står ett romantiskt skimmer. Hennes levnadssaga skulle få många veckotidningar att överleva om den utspelats idag. Ebba Brahe och Gustav II Adolf älskade varandra. Trots att Ebba tillhörde en av landets förnämsta familjer dög hon inte i den högfärdiga kungamodern Christinas ögon. De älskande fick avstå från varandra och Ebba Brahe giftes bort med riksmarskalken Jacob de la Gardie. Fåglarna berättar om henne generation efter generation. Under vår och försommaren sjunger sorgset "en trast i al under sommarkvällar" om hennes smärta över sin förlorade ungdomskärlek Gustav II Adolf.

Under 1700-talet var järnet Sveriges största exportartikel. Under 1700-talets mitt fanns i kommunen 24 stångjärnshammare.

God tillgång till skog och träkol var en förutsättning för bergsbruk. Gruvbrytningen krävde ved för tillmakningseldarna och furutimmer användes för byggnader av olika slag vid gruva både under och över jord.

Hyttan och smedjan behövde träkol i stora mängder. Träkol framställdes genom kolning i mila. Skogskolningen började med att kolaren fällde frisk rotstående skog av klenare dimensioner, mest barrskog. Träden kunde få ligga någon månad för att torka och sedan kvistas och kapas upp i ca 3-meters längder. Veden kördes fram till kolbottnen under hösten och travades där upp till en kolmila. När milan tänts fick inte veden brinna utan måste hela tiden ha lagom strypt lufttillförsel så att veden kolade och den karakteristiska kolröken sipprade ut. Om milan sköttes bra kunde den vara färdig på 3-4 veckor beroende på storleken. Efter någon vecka när milan hade svalnat, var den klar för utrivning, ett sotigt arbete där hela kolarfamiljen fick hjälpa till. Träkolen skulle befrias från stybb och okolade rester. Sedan kördes prima kol på vinterföret till närmaste bruk eller uppköpare.

Kolarens liv och arbete var slitsamt. Han bodde i en enkel kolarkoja i närheten av milorna och fick dåligt med nattsömn under tiden som milorna brann. Sov han för länge kunde en mila "slå" och många dagsverken brinna upp. Det gällde att hålla sig väl med tomtar och vittror, de kanske kunde ge varsel om milan.

En mycket gammal och en av sveriges bäst bevarade stockbåtar finns förvarad i Skinnskattebergs Hembygdsgård.

Stockbåten är mycket välbehållen efter att den har konserverats på Sjöhistoriska riksmuseet i Stockholm. Den har åldersbestämts till 800- eller möjligen 700-talet. Förmodligen har båten använts i samband med jakt och fiske eller vid myrmalmsletning.

Den årligen återkommande "Kungajakten" har en mångårig historia i våra bergslagsskogar. Det kungliga privilegiet att jaga älg i Bergslagen överfördes vid Oscar II:s död till hans son Gustav V.