Barnkonventionen

Barnkonventionen är ett rättsligt bindande avtal som slår fast att barn är individer med egna rättigheter, inte föräldrars eller andra vuxnas ägodelar. Konventionen innehåller 54 artiklar om mänskliga rättigheter för barn och 196 länder har skrivit under och förbundit sig att följa reglerna.

Genom att göra barnkonventionen till lag skapas ett viktigt verktyg för att stärka barns rättigheter i praktiken. Det innebär att det enskilda barnets rättssäkerhet stärks och att barnets bästa kommer i främsta rummet på ett tydligare sätt än i dag. Dessutom ska barns rättigheter och ställning stärkas, särskilt inom det svenska rättsväsendet. Vidare skulle de svenska lagarna tolkas utifrån konventionen som helhet, snarare än att bara några av artiklarna är transformerade i svensk lag. Viktigt att komma ihåg är att de ändringar som redan har gjorts i svensk lag- stiftning inte är betydelselösa utan att de kompletteras med fler ändringar, i syfte att just stärka barns rättigheter.

Att barnkonventionen blir svensk lag innebär inte att barn får nya rättigheter i Sverige. Barnkonventionen gäller redan i Sverige. Den får dock en högre status som svensk lag. En utav de största skillnaderna blir ett större ansvar för lokala och statliga myndigheter, rättsväsendet och andra beslutsfattare. Detta eftersom de blir tvungna att tillämpa rättigheterna i konventionen, så att den får ett större genomslag vid bedömningar, ärenden och beslut som rör barn. Särskilt barn i utsatta situationer – som barn i vårdnadstvister, barn som är omhändertagna av socialtjänsten eller barn som befinner sig i migrationsprocessen – kommer att få ett starkare rättsligt skydd eftersom de svenska lagarna på detta område inte är heltäckande i dag.

Barn i Sverige får inga nya rättigheter när barnkonventionen blir lag eftersom rättigheter redan ska vara införda i de svenska lagarna (genom transformering). Däremot får barn ett starkare skydd och kan använda konventionen för att utkräva sina rättigheter. Barnkonventionen lägger grunden för barns rättigheter och är tänkt att vara det yttersta skyddsnätet när övriga lagar inte räcker till.

Barn får inga skyldigheter genom att barnkonventionen blir lag, utan på samma sätt som andra lagar så är det vårdnadshavare, övriga vuxna och ytterst staten som är skyldiga att uppfylla barns rättigheter.

Barnkonventionen kommer att ha samma status som andra svenska lagar (till exempel socialtjänstlagen, utlänningslagen och föräldrabalken). Den kommer att kunna åberopas i svenska domstolar som vilken annan lag som helst, något som tidigare inte varit möjligt. När barnkonventionen används i domstolar i dag så viftas den ofta bort eftersom den inte har formell status som lag och då inte behöver beaktas på samma sätt.

Den har inte status som grundlag eller på annat sätt högre status än andra svenska lagar. Barnkonventionen som lag kommer däremot att vara överordnad myndighets- föreskrifter och riktlinjer.

Alla sakartiklar och bestämmelsen om att staten är skyldig att sprida konventionen till barn och vuxna ska inkorporeras i svensk lag (artikel 1–42). De administrativa artiklarna ligger utanför (artikel 43–54).

Barnkonventionens tre tilläggsprotokoll inkorporeras inte. Det första protokollet handlar om hur barn i väpnade konflikter ska skyddas och det andra handlar om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi. Det tredje protokollet ger barn rätt att lämna in klagomål till FN:s barnrättskommitté i de fall deras rättigheter kränkts. De två första protokollen är vi bundna av eftersom vi ratificerat dem. Det tredje protokollet har Sverige ännu inte anslutit sig till och det gäller inte i Sverige, varken folkrättsligt eller som lag.

Barnkonventionen har ingen särskild ordning för överklagande utan den kommer att behandlas på samma sätt som övriga lagar i Sverige. En enskild person som anser att en myndighet fattat beslut som strider mot barnkonventionen eller annan lag, kan till exempel anmäla detta till Justitieombudsmannen, Justitiekanslern eller vända sig till domstol.

Ett sätt för barn att få upprättelse då deras rättigheter enligt barnkonventionen kränkts, är att vända sig till FN:s barnrättskommitté med en anmälan. Detta kräver dock att landet har anslutit sig till barnkonventionens tredje tilläggsprotokoll om individuell klagorätt och att frågan först har prövats i nationella instanser. Sverige har ännu inte anslutit sig till protokollet vilket innebär att denna möjlighet inte finns för barn i Sverige idag. Barnombudsmannen har inte heller mandat att ta emot klagomål från barn vilket innebär att möjligheterna i Sverige också är bristfällig.

Alla länder som förbundit sig till barnkonventionen rapporterar regelbundet till FN:s barnrättskommitté kring hur de arbetar med att uppfylla barnkonventionens bestämmelser. Kommittén framför kritik och lämnar förslag och rekommendationer på hur länderna kan förbättra sitt arbete. Detta följs sedan upp vid nästkommande granskning. Kommittén har även rätt att begära ytterligare information från staterna.